Det var i slutet på åttiotalet en kall och snål vintermorgon. Jag stod i vänthallen vid flygfältet i Vasa. I öonvrån jag såg en mansperson närma sig med högre hastighet med högre målmedveten än brukligt. Det var den nybakade pensionären och kanslirådet Holger Strandberg som i ett och samma andetag både hälsade god morgon och stötte fram.

- Olle Gull, ni måste absolut genast göra något åt parkeringsplatsen bakom tennishallen på sjukhuset! Ni får inte utsätta vårdpersonalen för sådana här hot!

Som information för dem som inte är bekanta med hur det såg ut på den tiden så fanns det en tennishall där parkeringshuset står i dag och bakom hallen ett parkeringsområde som var något mindre än nuvarande. Kom man på eftermiddagen i jobb med bil var man ofta tvungen att parkera där.

Jag visste att parkeringsplatsen av vissa upplevdes som avsides, mörk och ruggig. Men att det skulle vara något stort problem ville jag inte kännas vid och med byråkratvana kontrade jag.

- Vi har ju förbättrat belysningen där så det borde ju inte vara så stora problem längre.

- Har du inte hört vad som hänt? sade kanslirådet och gav mig en sådan blick som man får av en person som sitter inne med med en åtråvärd och avgörande kunskap.

- Nej, fick jag lov att något skamset erkänna, kan du inte berätta vad det är?

Så började Holger Strandberg sin berättelse. Och alla som känner honom vet att han är en tillförlitlig och sansad man. Berättelsen gick så här.

 

Det var en sjuksköterska som vid elvatiden på kvällen gick till parkeringsplatsen från sitt kvällsskifte. Hon gick senare än vanligt och helt ensam för hon hade arbetat över. Det snöade och var mörkt och kallt. När hon kom till sin bil såg hon hur en stor kvinna klädd i en lång överrock med en handväska i handen stod och väntade. Kvinnan frågade om hon skulle kunna få sitta på upp till stan eftersom det var så kallt och besvärligt väder. Sjuksköterskans första reaktion var att säga nej. Men av medkänsla gav hon med sig och sade att det måste väl gå an.

Bägge satte sig framtill i bilen och sjuksköterskan startade bilen. Kvinnan satte väskan på golvet mellan fötterna sträckte därför fram armen och sjukskötaren skymtade armen under rocken. Armen var både grov och hårig! Det måste ju vara en mansperson förklädd till kvinna! Nu var goda råd dyra. Hur få denna okända och hotfulla person ur bilen? Sjuksköterskan gjorde ett fingerat försök att backa bilen och sade åt medpassageraren att denne nog måste gå ut och skuffa på eftersom drivsnö hade packat sig bakom hjulen.

Kvinnan i den stora rocken gick ut för att skuffa på. Då passade sjukskötaren på. Med hjärtat i halsgropen backade hon snabbt ut bilen och med gasen i botten körde hon i väg. Hon stannade i uppskärrat tillstånd först när hon kommit till Högbacken. Då märkte hon att kvinnans väska hade blivit kvar i bilen. När hon öppnade väskan innehöll den en blodig köttyxa. Sjuksköterskan visade denna kväll ännu en gång prov på sinnesnärvaro och körde raka vägen till polisen med väskan och yxan.

 

Oj, oj, nej det där har jag inte hört om, fick jag lov att erkänna. Kanslirådet krävde, som det anstod en målmedveten grå panter, att jag måste se över saken redan nästa dag. Jag skulle bara ha vågat annat. Följande dag kom. Så mycket deckare hade jag läst att jag insåg att man måste börja utredningen med att höra vittnena. Det fanns ju endast ett vittne - den handlingskraftige sjukskötaren. Henne måste jag få tag på!

Jag vände mig till organisationens högsta vårdkunskap, ledande överskötaren Ruth Julin, och frågade om hon hört om fallet och i så fall vem sjukskötaren var. En sådan här grej måste ju ändå vara känd i huset. Hon visste inte heller riktigt men hon hade hört att det skulle ha varit någon av “Leilas flickor”. Men det lär nog ha hänt. Jag ringde överskötare Leila Ilkka-Gröndahl men någon av hennes flickor var det nog inte. Men kanske det var någon från barn eller kir. Utredningen verkade att köra fast.

Det var då jag kom att tänka på den andra viktiga saken som jag lärt mig från polisserierna på TV. Mordvapnet. Det är alltid viktigt att få tag i mordvapnet och det måste ju i detta fall finnas hos polisen! Att jag inte tänkt på det genast. Jag slog numret till kriminalpolisen. För det här hände på en tid då man inte använde mobil eller epost.

 

Jag förklarade mitt ärende för damen i polisens växel. Hon lyssnade vänligt och sade att jag skulle få prata med en expert på området. Nu började min puls slå litet snabbare och jag kände spänningen stiga. Få se, få se om detta skulle ge något. Snart fick jag en kriminalare, vars namn jag inte längre minns, i andra ändan av telefonen. Jag drog storyn en gång till. Varpå rösten i telefonen svarade.

Det kan jag nog säga att varken någon yxa eller väska har lämnats hit. Och det kan jag också säga att samma skröna cirkulerade i Kokkola för en tid sedan och före det på andra platser.

Jag vet att den berättats åtminstone på en damfrisering här i Vasa. Historien är påhittad från början till slut. Det är sist och slutligen ganska vanligt att vi får sådana här rykten hit. Men den här saken har nog aldrig hänt. Ni kan föreställa er mina känslor efter detta antiklimax. Å ena sidan var det skönt att det inte hade hänt men å andra sidan kände jag mig litet lurad. Men tänk om sjukskötaren aldrig åkte till polisstationen utan direkt hem..

Flera år senare upptäckte jag samma historia i Bengt af Klingenbergs bok Råttan i Pizzan, som var en bok, som handlade om vår tids vandingssägner. För att en vandringssägen skall uppstå måste det finnas dels en verklig bakomliggande rädsla och dels vissa trovärdiga element i berättelsen. Denna blandning av trovärdighet och rädsla utgör en bra grogrund för ryktesspridning.

Personligen lärde jag mig att en upplevd sanning och verklighet inte behöver vara samma sak. Kolla alltid fakta. Vad som är sant, ja det är en helt annan historia.

- Olle Gull / Fd förvaltningsdirektör vid Vasa sjukvårdsdistrikt

13.7.2021 Redaktion_Toimitus