”Finländare känns igen på att de alltid talar om vädret”, sade en utlänning, som iakttagit oss från ett utifrånperspektiv.

Det hade jag inte tänkt på, inte på det sättet. Men jag kan absolut känna igen mig. Jag hör till dem som talar om vädret både engagerat och dessutom gärna utvidgat bakåt mot historien eller med lämpligt faktainpass. Kanske vill jag på dessa enkla vis rättfärdiggöra det för en ytlig lyssnare lätt nedvärderade pratet om väder och vind. Vädret kan väl alla iaktta själva och gårdagens eller fjolårets väder har väl ingen betydelse. Fakta om väderfenomen och andra närliggande naturfenomen kan uppfattas närmast som ett försök att visa sig duktig.

 

Att inleda ett samtal med ett konstaterande om vädret är som då två myror möts, de viftar med känselspröten åt varandra och ännu närmare berör varandra med dem. Vi vet att de utbyter information på det sättet. Att prata om vädret tycker jag har drag av informationsutbyte och samtidigt en försiktig inledning på en gemensam stund. Andra djur har andra sätt att komma underfund med vilka avsikter en artfrände har då den kommer emot på den gemensamma vägen.

 

Med de inledande fraserna skapar vi en plattform att stå på för vidare kommunikation. Det är av stor betydelse hur ett samtal inleds för dess fortsättning. Under de första minuterna upprättas förtroendet, vi känner av att den vi möter har goda avsikter och är intresserad av oss.

 

Försiktighet och avvaktan, långsam inledning frågar efter tålamod, men brukar ge utdelning i slutet. Att ställa in kompassen noggrant brukar också bädda för att gå säkrare mot målet. Det gäller ändå att kolla upp riktningen emellanåt i alla fall.

 

Att tala om väder och vind är ett säkert kort i inledningen av ett samtal. Det uppfattas inte som påträngande eller nyfiket. Det är svårt att prata sårande eller aggressivt om allas vårt väder. Härifrån är det lätt att gå vidare.

 

Att börja samtala är som att slå in på en gemensam väg. Vägen är okänd och målet likaså. Ändå gör vi det på nytt och på nytt varje dag många gånger. Vi vill och behöver gemenskapen som föds i samtalet. Som sjukhuspräst har jag lärt mig att uppskatta de trevande inledningarna. Vi behöver dem för att hitta en gemensam väg.

 

Med önskan om mod och nyfikenhet att i olika väder hitta vägar tillsammans.

Sjukhusprästen

20.07.2016 VCSadmin