Verksamheten på patologiavdelningen kan delas i tre delområden: histologi, cytologi och obduktionsverksamhet. I den här bloggtexten kommer jag att fokusera mig på det första delområdet

Vad avser man med histologi inom patologin?

På patologiavdelningen undersöker man årligen cirka 10 500 histologiska prover, dvs. vävnadsprover. Histologi är läran om vävnader och deras struktur och funktion. Provet kan bestå av en bit av en vävnad eller ett helt organ. Typiska prover är exempelvis provbitar som tagits av gallblåsa, hudvävnad, bröst eller i samband med skopiering av magsäcken. Prover undersöks bland annat då man vill identifiera och typifiera cancertumörer, utreda olika inflammatoriska tillstånd och diagnosticera autoimmunsjukdomar. Undersökningen av provbitar är mångfacetterad och kräver arbete av flera olika yrkesgrupper.

Vävnadsproverna prepareras så att en patolog kan undersöka dem under ett mikroskop och ge ett utlåtande, en PAD, dvs. en patologisk anatomisk diagnos. Provtagningen genomförs i regel på polikliniker och i operationssalar, varifrån de sedan transporteras till patologin. Den egentliga undersökningen, som består av många olika faser och som allt som allt kan vara från några dagar till några veckor, beroende på provtyp och undersökningsmetod, görs sedan på patologiavdelningen.

 I fråga om större provbitar väljer man först ut de bitar som man vill undersöka  noggrannare. Mindre provbitar skickas vidare som sådana för undersökning. Sedan behandlas proverna med paraffinvax, varefter man skär 2–3 mikrometer (en tusendel av en millimeter) tunna bitar av den paraffinbehandlade provbiten som placeras på ett objektglas. Glasen färgas med nödvändiga färger för att man under mikroskopet ska kunna skilja på vävnaders och cellers olika delar. Efter färgningen undersöks glasen i ett mikroskop och ett utlåtande avges som sänds till den behandlande läkaren.

 

Preparering av provglas på patologilaboratoriet

Mikroskopbild av ett vävnadsprov. (Bild: J. Tynjälä & S. Nousiainen)

(Mikroskopbild av ett vävnadsprov. (Bild: J. Tynjälä & S. Nousiainen) )

Framförallt vid identifiering och klassificering av cancertumörer använder man sig av specialundersökningar, s.k. immunohistokemiska färgningar. I samband med immunohistokemiska färgningar behandlas vävnadssnittet på provglaset med ett ämne som binder sig mycket exakt till bara vissa delar av cellen. För att sedan framhäva den del av cellen som man vill undersöka använder man sig av ett selektivt färgämne. Omprovet innehåller strukturer som man vill undersöka syns de delar där färgen fäst sig som en brun färg i vävnaden då provet betraktas under ett mikroskop. Ifall provet inte innehåller någon struktur som kräver undersökning fäster färgen inte sig. Genom att undersöka förekomsten av olika strukturer får man noggrannare uppgifter om exempelvis cancertypen än om man bara undersökt vävnadens struktur. I och med att cancerbehandlingarna utvecklas måste patologin kunna klassificera cancertyperna allt noggrannare. Eftersom deimmunohistokemiska färgningarna intar en central roll i dylika undersökningar har deras antal ständigt ökat.

Jenni Tynjälä

Skribenten arbetar på patologiavdelningen som tf. avdelningsskötare
29.09.2017 Redaktion_Toimitus